I dag har det gått en månad sedan Magnus Olofsson lämnade oss i både sorg och saknad.
Jag finner inga ord för hur min saknad är till Magnus, allt känns så konstigt och overkligt änn.

Idag på morgonen gick jag till skolsystern (mamma hade ringt dit för att jag har haft jätte ont i magen dom senaste dagarna) och där så pratade hon och jag om vad det kunde vara för "fel" på min mage.
Och sedan så sa jag att det hade varit jobbigt den senaste tiden pga Magnus bortgång och en massa saker fast det får man ju inte sådana magsmärtor utav, och så sa hon att jag det kunde vara npgot "fel" på magen och göra ont fast sedan kunde det vara att det förvärrade magontet lite pga av allt detta som har hänt.
Och när vi pratade om detta alltså Magnus så blev det jätte jobbigt, det är bra att prata med en "utomstående" fast då känns det mer verkligt på ett sätt att han verkligen är borta, och så har jag ju gråtit såklart efter Magnus bortgång men jag har försökt att hålla inne det så mycket som möjligt (det blir så automatiskt, jag håller det mesta inom mig och så kan det bli jätte jobbigt en tid efteråt) men idag så "brast" allt eller vad man säger, jag orkade plötsligt ingenting och bara grät så jag mamma och Kristina åkte och hämtade mig för att jag mådde "psykiskt dåligt" det är det ju men det låter konstigt jag säger att jag sörjer.

Allt har varit jobbigt,i min sorg så har jag dragit på en slags "mask" och när det har varit jobbigt har jag gått till skolan som typ ingenting och gjort väldigt mycket som förut men i längden funkar inte det för jag måste som vilken annan vanlig person som helst gråta och sörja.

Jag saknar dig Magnus jätte mycket men det ända jag hoppas på nu är att du har det bra där du är nu.
Och det jag också hoppas  är att när jag kommer till himlen och går igenom himlens portar är att jag ska få träffa sig igen.
Jag saknar dig jätte mycket Magnus och jag hoppas att vi syns snart igen, massor utav kramar din låtsats dotter Jeanette♥
Kramar Nettan