Jag är så arg och jag tänkte att skriva varför.

Det är många som tycker att dom som har sin älskade i tex en rullstol bredvid sig, har det värre än dom som har sin älskade i himmlen (död).
Jag kan inte förstå hur dom kan tänka så för dom som har sina älskade i en rullstol kan ju prata med varandra,se varandra höra varandras röster men vi som har våra älskade i himmlen kan varken prata,se eller höra varandras röster.

Jag skulle göra vad som för att få ha Magnus bredvid oss i en rullstol och kunna se honom,höra hans röst istället för att han skulle behöva vara i himmlen och jag inte kan göra något utav det.
När vi känner att vi skulle göra vad som för att få tillbaka Magnus, hur roligt är det då att höra att vi har det bra mot dom som har sina älskade i en rullstol bredvid sig, jag tror inte dom förstår själva vad dom säger.

För skulle ni hellre vilja att ha ert barn,er man/fru eller någon annan annhörig  död istället för att den hade något handikapp och kunde vara hos hor,prata med er,säga till varandra att ni älskar varandra och kunna ge varandra en kram?

Jag skulle aldrig välja döden framför ett handikapp för då har man i alla fall varandra, för är den i himmlen så är den borta för alltid (men i ens hjärta lever personen alltid vidare) men man får aldrig mer höra dens röst eller se dens ansikte igen.
Kramar Nettan!