Jag vill men kan inte.
Det är så svårt att förklara detta ännu svårare är det när nästan ingen förstår, alla bara "vadå varför äter du inte det är klart du är hungrig, det blir alla" "Ja jag fattar men du kan väll äta för det" nej då förstår man inte vad jag går igenom om man tycker att jag är konstig att jag inte äter.
En lärare har börjat att tjata på mig att jag måste äta annars orkar man inget, och man kan inte gå en hel dag i skolan utan att äta då mår man dåligt, jag har också fått en utskällning när jag gick till matsalen och bara tog ett glas vatten. Hon vet inte varför jag inte äter så då kan hon vara tyst, vet man så brukar man förstå (nää inte alla men ändå), jag har tänkt om hon säger något om detta en gång till så ska jag berätta för henne hur det ligger till, varför jag inte äter, svara på alla hennes frågor trots att jag helst skulle ha sluppit för jag tycker inte att det är något som angår henne, men nu kanske jag "måste" det.
Tror ni hon förstår trots att jag förklarar min situation? jag tror nog alla förstår om man bara vill så jag för se om hon vill förstå, men det är upp till henen om hon vill förstå hur det ligger till men hon kan sluta att klaga sedan då om hon vet. Snällt att hon bryr sig men man behöver inte skälla ut en och så då, jag klarar mig och jag vill men kan fortfarande inte äta så jag vill inte ha skäll för det skillnad om jag inte åt för att banta eller något liknande.
Så tänk innan ni säger något, personen kanske själv vill men inte kan.
Kramar Nettan!
Jag tänker inte skälla på dig men jag hoppas kunna ge dig en tankeställare....
Jag har varit i din situation. Alltså inte kunna äta ordentligt vilket utlöstes av ett sorgearbete. Jag kan av egen erfarenhet säga dig att det inte kommer att bli lättare för dig att börja äta ju längre du väntar. Att folk reagerar beror ju på att du skriver som du gör på din blogg.
Du skriver om alla symptom du får av att du inte äter och så blir du besviken på de som uppmanar dig att äta. Somliga uttrycker sig säkert inte så pedagogiskt men jag är säker på att de som uttrycker sig gör det för att de bryr sig.
Det jag reagerar mest på är att dina föräldrar inte verkar reagera. Hade du varit min dotter hade jag tvingat dig till en läkare! Det med tanke på alla symptom du har raddat upp i din blogg ett antal tillfällen.
Du är så pass gammal att du borde förstå vad det är som sker med dig, eller är det så att du inte vill förstå? Till viss del kan jag tycka att du ber dig oansvarigt åt gent emot dina vänner och familj. Men är det så att du helt enkelt väljer att inte förstå så har nog ditt sorgearbete utan mat gått över till något helt annat....
Om t o m skolan börjar reagera så hoppas jag verkligen för din skull att dina föräldrar reagera snart. Du kan ju inte på fullaste allvar tro att du kan skriva om dina svårigheter att äta på bloggen utan att folk börjar reagera. Du har nämligen ganska mycket fokus på just det ämnet.
Gör du (eller dina föräldrar) inget åt dina ätstörningar nu så kommer det att gå mycket illa! Du kan inte hålla på att skylla på sorgen i all evighet. Eller jo, det kan du göra, men du kommer bara att bli sämre och sämre.
Kanske upplever du att jag "skäller" på dig? Japp, det gör jag men med kärlek och omtanke!
Mvh
Madelene
Hej Jeanette. Det du beskriver verkar oroande och gör förmodligen alla som bryr sig om dig bekymrade. Det här är nog ett problem som du behöver be någon inom vården om hjälp med. Det finns många jätteduktiga som kan det här. Kanske lösningen inte är så svår när du väl tar tag i det. För i ärlighetens namn behöver man ju äta tillräckligt.
