Helgen hitils har kännts bra, jag har inte riktigt hunnit att tänka som jag brukar göra på helgerna, Emma och Hilma har ju varit här så det har aldrig varit tomt eller något.
På vardagarna går allt som på räls men när det kommer till helgerna så åker jag  ner i flera gropar och det är svårt att ta sig upp där ifrån igen.
Men denna helg har varit bra, för jag har inte hunnit att tänka på allt som har hänt och inte heler hur j*vla mycket jag saknar Magnus.

Jag skratar mycket utav mig för att vara i sorg, men tänk på en sak det är utsidan som skrattar inombords gråter jag mäst nu för tiden, jag gråter efter Magnus.
Mitt skal är inte som mitt indre.

Hur mycket jag än skriver att jag saknar Magnus så kan jag aldrig förklara den känslan hur mycket jag saknar honom ändå, men för att det inte går att förklara med ord så skriver jag nästan jämt att jag saknar honom ändå.

Jag saknar honom, jag saknar honom så mycket så att det gör ont i hjärtat, jag saknar och saknar och saknar och ondare och ondare får jag, men en dag ska jag kunna prata om honom för folk utan att bryta ihop och börja gråta, för då istället ska jag tänka tillbaka på vilken underbar person han var och alla fina minnen vi hann att få tillsammans.
Du Magnus Olofsson var en underbar person som jag saknar jättemycket.

Jag vet att Magnus är borta men ändå när jag tänker på honom så tänker jag sedan, nää men inte den Magnus, han kan ju inte vara borta vi har ju pratat och skrattat så mycket ihop, det måste vara ett missförstånd typ,
jag vet att han är borta, och jag vet att det inte är ett missförstånd men ändå känns det inte rätt för istället känns det så fel,
du ska vara här, inte där, kom hem nu.
JAG SAKNAR DIG
Kramar Nettan!