Ett år har gått.

Ett år har gått sedan mamma ringde hem till mig och sade att huset brann.
 
Jag sprang ner för backen och möttes utav detta inga tårar kom då för detta kändes så overkligt och jag var i chock.
När jag sedan möts utav barnen så faller en hel del, att veta att alla hade klarats sig var viktigt.
Folk stod och kollade när allt bara försvann, när allt brann ned till grunden och alla minnen följde med elden.

Alla minnen försvann, huset där Hilma tog sina första steg, huset där Hilma sade sina första ord,huset där vi lärde att känna varandra, allt försvann i elden.

Detta som hände önskar man inte äns sin värsta ovän, för detta var fruktansvärt jobbigt och inget kan ta återstålla det huset och dem minnena.
Kramar Nettan!

det är så hemskt att sådana saker får ske! Men du poängterar ändå någonting viktigt, ni klarade er. Dock fick ni en otroligt tuff omstart och den verkar fortsätta ett tag till... man brukar ju säga att alla ting kommer i tre... så var det för oss när flickorna dog, men nu har det vänt... så jag hoppas att det gör det för er också!



tack för din kommmentar också!:.))

Tack för din kommentar! :)

Jag själv gråter när jag läser det jag skrivit för man får allting svart på vitt vilket är rätt jobbigt!



ha en fortsatt trevlig kväll.

Kram

Nej det är ju det.

Folk tror att det smittar eller jag vet inte vad men usch, jag kan bli galen.

Saken är ju den att vi är den vi är fortfarande MEN vi har förlorat våra barn, vi behöver inte ha gått igenom en personlighetsförändring för det.



hur har din vecka varit då?

Kram

Stackars dig!:(