Jag sitter och kollar på "Mamma till en mördare", detta avsnitet handlar om bröderna kent och Thomas och deras mamma. Dom  hamnar i bråk och det slutar med att Thomas hugger ihjäl sin bror Kent. 

Leila (mamman) har realistist sett mist båda sina barn, hennes ena barn är död och den andra har nyss släppts ifrån fängelsett efter 8 år men ingen blir någonsin sig lik efter detta. Jag tycker det är tragiskt och hemskt att sådant händer och hände just dessa personer.

Att veta som mamma att ens egna barn har dödat en annan människa, måste vara obergriplig och hemsk och att desutom ännu värre att ens egna barn har dödat sitt egna syskon. Man kan ej sätta sig in i sådanna situationer och säga "jag förstår" om man själv inte har drabbats utav något liknande, för man tror att man förstår men det gör man inte. Många tror att dom kan förstå hur det känns att mista någon, men har man inte mist någon kan man inte veta hur det känns och det är ingen känsla man heller vill känna, men det är så lätt att säga "jag vet" när man igentligen inte vet.

Kramar Nettan!