Idag är det 7 månader sedan du och jag pratade med varandra för sista gången, sedan vi såg varandra och skrattade tillsammans. Kan inte fatta att det redan är 7 månader sedan du lämnade jorden, det känns som att tiden har stått stilla sedan du dog men ändå så forsätter tiden och den går så fort också. Jag har ännu inte förstått att du aldrig mer kommer hem igen, att alla dessa år som jag har kvar ska jag leva utan dig. Men jag får se det posetiva i allt som finns, i döden finns det inget posetivt men jag får vara glad för alla dom roliga och underbara sakerna som händer, för jag vet att du skulle ha velat att jag såg det posetiva och mådde bra. Jag vet att du inte skulle velat ha sett mig sånhär, jag vet att du vill se mig lycklig men tyvärr så är det något väldigt svårt just nu.

Jag ska försöka att bara se frammåt och vara glad för alla dom dagarna jag får uppleva, ta vara på livet på jorden och sedan när jag kommer till himmlen så lovar jag att jag ska berätta allt som har hänt här nere utan dig. Jag ska berätta alla fina saker jag har fått uppleva, vi ska kunna prata om alla fina minnen vi han att få. Livet kan förändras när som så jag ska ta vara på den gåva jag fått, livet och verkligen leva ut det.

När jag kommer till dig ska jag skälla ut änglarna för att dom tog dig ifrån oss alldeles för tidigt.

Inga ord i världen kan beskriva min saknad till dig men jag hoppas att du i alla fall förstår att jag saknar dig, det tror jag i alla fall att du gör.

Jag väntar på den dagen tills vi ses igen bakom himmlens portar, men jag lovar att jag ska leva livet här på jorden.

Jag älskar dig.
Kramar Nettan!